"The owls are not what they seem."

sitter i köket och sjunger the sounds, blir lite nostalgisk känns som fjorton igen. tråkigt bara att första bandet jag ser i london är the sounds. missade juliette lewis, var antagligen inte sugen. team sweden har en ny lösning - redbull. jobbade stängning igår och var galet trött. gick hem arg som ett bi då jag var tvungen att jobba över, drog en redbull och en flaska vin. detta höll till klockan fyra då jag kröp ner i mina sköna säng. två timmar senare vaknar jag av att denise skrattar så hon knappt kan andas. jag vaknar till och upptäcker att jag ligger iklädd plajettklänning, tights, partysminkning samt håruppsättning raklång på sängen. en syn för gudarna.

peppar inför fre - öl med tjejerna, lör - koko, sön - födelsedagsfest, mån - b@1 , tis - the sounds.

Har haft familjen på besök under de senaste dagarna och har lyckats parera jobb och ledighet på ett (nästintill) ypperligt sätt. Dagarna har bestått av både skratt och tårar samt insikten om hur lätt det är att vänja sig till skillnad från att vänja av. Kommer därför ha ett par jobbiga dagar framför mig vilka jag har tänkt antingen dränka eller sova bort. Tror även att så fort jag känner mig bättre kommer livet te sig mycket bättre och energin kommer vara tillbaka igen. Skafferiet är laddat med vitamintillskott, hostmedicin samt strepsil.

Fredagen inleddes med Dj’s som riggade utrustning, champagnebar som ställdes i ordning samt genomgång av säkerhetsrutiner med våra 14 vakter. Sakta men säkert höjdes musiken, VIP-folket började trippa in på sina femtoncentimetersklackar smuttandes bubbel. Efter ytterligare en halvtimme började själva partyt och butiken fylldes snabbt och blev en aning kaosartad. Jag klagade dock inte då det är hundra gånger trevligare att jobba till hög musik och med partystämning även om du gör samma sysslor som vanligt. Jag gick i godan ro och vek mina kläder, sorterade mina galgar och såg till att avdelning var i representativt skick. Efter cirka två timmar märkte man hur champagnen började slå, folk shoppade som galningar, fnissandes och vinglandes runt i ovan nämnda skor. Det gav mig en del insikter;

1. Någon gång hoppas jag på att bli snuskigt, bekymmerslöst rik.
2. Blir nr. 1 verklighet hoppas jag att jag aldrig kommer bete mig som de salongsberusade rikemansfruarna vilka går på event som Jimmy Choo, blir fulla, jobbiga och allmänt odrägliga.
3. Jag har oerhört svårt att anpassa mig till hierarkin som märks tydligt här i england.
4. Det är lättare att jobba med alkohol i kroppen (en stund innan stängning bjöd vår storschef oss på champagne samt öl för att sedan låta oss återgå till jobbet – mycket uppskattat).
5. Jag måste bli frisk och börja leva lite igen.

Efter fredagens party väntades lördagens hysteri – släppet för oss vanliga dödliga. Folk hade köat sedan klockan 23 natten innan och vid 9.00 öppnades dörrarna och springandes tog sig de flesta in. Väl inne var de tvungna att stå i kö för att prova skorna, stå i kö för att betala efter att ha stått i kö minst tre timmar för att ens komma in i butiken. Tanken som slår mig är att dessa människor uppenbarligen har för lite att göra. Själv hinner jag inte ens tvätta mitt hår – än mindre spendera en hel dag med att vänta på skor. Dagen var hetisk men gick relativt fort vartefter vi samlades upp på en pub runt hörnet och drack ett par öl. Planen var att sedan möta upp mina sambos för lite klubbande, när jag väl ringde upp dem satt de hemma med öl. Varma sängen lockade och därför bestämde jag mig för att köpa med lite öl, inta köksbordet, sätta på lite skön musik och dricka mig till sömns med de andra. Kunde inte låta bli att känna tragiken i det hela men hade samtidigt en väldigt skön kväll.

Då vi inte har någon värme i lägenheten har vi alla drabbats hårdare än vad vi ville ha kylan som har infunnit sig även i London. Trodde länge att det skulle vara ett mildare klimat här än hemma men nu är det fruktansvärt kallt. Att jag varken har mössa, halsduk eller vinterjacka med mig (än mindre ett par vettiga skor) har resulterat i att jag nu ligger nerkrypen i sängen med luftrör som piper vid varje inandning samt en släng av feber. Har dock blivit lånad en sovsäck som värmer mer än vad jag förväntade mig, det största problemet är att jag måste lämna den för jobbet i morgon. Fick tid att träffa denise idag för första gången på ett par dagar - mycket trevligt. Vi har precis ätit pizza. Planen var att gå ut och äta samt dricka gott ikväll då det är min lediga dag. Självklart ska man gå och bli sjuk. Ska verkligen försöka att vila hela dagen och hoppas på tillfrisknande under morgondagen. Pedro Almodovars nya film väntar på att bli sedd och jag ska läsa klart min bok. Har en massa saker jag måste ta tag i men skjuter upp det hela tiden. Familjen kommer på söndag och det ska bli riktigt fint. Fick även reda på att min manager har kollat igenom schemat och gett mig ledigt över jul som önskat. Tänker tända ljus, vinterkyla, snö, mormors köttbullar, släkten, choklad och mys på margaretagatan.

Drömde konstigt i natt, om Jonas Hassen Khemiri. Han satt och läste för mig ur någon bok. Samtidigt plockade jag även äpplen i morfars trädgård. En scen som skulle kunna vara idyllisk kändes mest sorglig. Läste mejl från vän i går och kanske är det därför sentimentaliteten smyger sig på. Hade planerat att besöka national portrait gallery i dag men funderar på att göra alla de viktiga saker som jag har skjutit upp under veckan. Viktiga = nödvändiga, nyttiga, tråkiga. Gårdagen spenderades på IKEA, köpte upp större delen av lönen men trivs nu väldigt mycket bättre hemma i lägenheten. Har en läslampa, lite levande ljus, extra kudde, förvaringslådor, ett köksbord och stolar. Det bästa med hela resan var köttbulletallriken med tio bullar, gräddsås och potatis. Tanken som slog mig när jag satt där och krängde i mig var sist jag besökte IKEA, i sverige med min kära familj. Vi beställde in köttbullekäket men jag kunde inte få i mig köttet då någon (host) har hjärntvättat mig. Nu däremot har jag släppt min moral. Köpte även hem kanelgifflar, ballerinakex och marabouchoklad. En varsin julmust fick vi även med oss och efter en lång men mysig dag på IKEA öppnade vi en varsin must och nostalgikänslan blev om än mer påtaglig. Denise fällde en tår, jag blev lite varm i magen och överhuvudtaget längtade jag lite hem. Kanske för att mamma, madde och mormor kommer om två veckor, det blir lite mer nära, lite mer verkligt. Tanken på att jag inte kommer flytta hem till källaren igen är lika skrämmande som befriande.

På tal om besök håller jag på att skriva en lista över saker jag vill ha hit. Det är inte det lättaste, vi har minimal plats. Jag har inte gott om pengar och kan därför inte köpa upp mig en ny garderob etc. och måste därför försöka minnas vad jag har hemma, vad jag kommer behöva och vad jag inte alls kommer använda. Går igenom rum bit för bit och funderar vad man faktiskt behöver när man har kommit till det stadiet att man inte behöver något. Vad underlättar min vardag nu? Mamma frågar på telefon om jag vill att hon ska laga någon mat och ta med.